Det där med känslor!

Just nu vet jag varken ut eller in, jag vet varken upp eller ner, jag vet varken bak eller fram. Ibland ser man inte skogen för alla träd och jag vet inte riktigt om jag är där nu.
Igår sprudlade jag av glädje, eller så klart inte hela dagen. Dagen på jobbet var skit, men kvällen efter jobbet var strålande.
Jag pratade med Dig en hel del och jag vet mycket mer idag än vad jag visste igår. Jag vet på ett ungefär vad du vill, men vad jag själv vill har jag ingen aning om. Jag tror att jag vill men att jag blundar för just detta. Jag tror att det kan bli bra, samtidigt som jag är livrädd.

Jag har lovat saker som jag vet att jag kommer att hålla, jag har lovat saker som jag vill ska ske, jag har lovat saker som får mig att må bra och jag har lovat saker som är alldeles för bra för mig.

Du kanske är alldeles rätt? eller så är du alldeles fel? eller så finns det inga rätt eller fel. Men hur gör man då för att veta vad som är rätt? Hur gör man för att ta reda på vad man verkligen vill? Vissa säger att man bara vet när det är rätt, och det tror jag också att man gör. Men när man är som jag är så har man så otrolig konstroll över allt man känner och gör att det är läskigt, jag känner inte förrän jag tillåter mig känna.
Men kanske! Om jag har tur! Så finns det där och jag kommer att ta reda på det. För visst är det så att det sitter "IN THE KISS"???

Det enda och sista inlägget om dig!

I mars förra året började en resa i mitt liv som tog mig till höjder jag inte trodde var möjligt, jag blev förälskad. Ja förälskad i dig, jag kan inte kalla det för en sådan där passionerad förälskelse utan mer en stabil. Jag kunde redan efter några veckor tänka mig in i hur ett liv tillsammans med dig skulle se ut, jag ville leva det livet. Allt ville jag göra med dig. Det bästa med oss var faktiskt att båda hade sitt eget liv vid sidan av det som var VI, så som man ska ha i ett förhållande för att få det att fungera.

I juli vaknade jag ur drömmen, du kände inte som jag, jag var förkrossad men inte olycklig. Du kan inte göra mig olycklig, det är det inte många som kan. Förmodligen bara jag själv.

Jag var ärlig mot dig från första stund och nu talade jag om att jag inte ville ha någon vidare kontakt, det skulle göra för ont. Efter ett tag började vi höras lite smått och det var helt okej.

Den 10 december träffades vi och jag kände någonting, någonting jag hoppades att jag inte skulle känna, du fanns fortfarande kvar hos mig. Jag såg det i dina ögon och andra såg det hos oss. Hoppet kom tillbaka, trots att jag egentligen inte ville.
Jag gav dig allt utrymme jag bara kunde, det var du som styrde skeppet i den riktning du ville, och tydligen ville du styra båten precis rakt fram. Vi träffades nästan varje dag i en månad, jag vågade aldrig prata om oss med dig, jag var rädd. Jag visste att den bubblan jag levde i skulle spricka, att jag skulle bli sårad igen, att du skulle välja att gå ytterligare en gång. Dock så fanns en gnutta hopp om att du faktiskt hade insett ditt misstag att gå förra gången och kanske ville du verkligen nu. Du firade trots allt in det nya året tillsammans med mig och mina vänner, du spenderade den mesta av din lediga tid med mig, vi skrattade och hade galet roligt tillsammans, det har vi alltid haft. Eller i alla fall JAG!

Nu sitter jag här hemma i min lägenhet och du befinner dig i Norge, vi har diskuterat det hela via sms, vilket kanske inte är helt rätt, men jag kände att jag var tvungen att veta.
Du vill inte mer, eller? Jag tycker mig ana en osäkerhet som jag inte tidigare märkt hos dig, ungefär som att du vore rädd. Men varför vara rädd för mig? Jag vet att jag är stark och jag vet att många inte klarar av mig eller orkar med mig. Det var just därför jag valde att ta in dig i mitt liv, eller egentligen valde du att sätta ett frö där alldeles själv. Det froet är inte längre något frö, det är ett stort jävla träd. Som en 500 år gammal vacker EK finns du där, på min tomt. En ek som man egentligen inte vill ha hemma hos sig, men som är för vacker och för stor för att bara ta bort. En ek man faktiskt älskar mot sin vilja.

För det gör jag verkligen, jag ÄLSKAR dig, det har jag aldrig sagt. Det har du aldrig hört, men jag hoppas att du har känt det och att du kanske fortfarande känner det. Jag hatar att jag älskar dig. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Nej jag ska inte fjanta runt med någon annans ord, nu är det mina ord som printas ner här på bloggen. I mitt första inlägg dessutom, ett inlägg bara till DIG, hur irroniskt är inte det?
Är jag KÄR i dig? Nej det är jag inte, så pass mycket kan jag tyvärr kontrollera mina känslor, jag blev inte kär i dig den här gången, men FAN jag älskar dig fortfarande. Ont gör det, ledsen är jag, men jag är INTE olycklig.

Du är allt det jag någonsin velat ha och allting jag någonsin kommer vilja ha, men hur ska jag kunna tro på kärleken igen när jag trodde jag hittat den bästa av dom alla?
Du kanske inte är bäst av dom alla? Men vem är det då? Hur kan jag ha så fel?

Jag vet att jag är bra, jag vet att jag är hyfsat mycket som många vill ha, jag vet att det finns dom som tror att dom vill leva ett liv med mig, men det är dessa jag inte vill leva med, det är DU. Jag kan inte göra mer än att tala om det för dig och det har jag gjort, men jag räcker inte till, eller är det du som inte räcker till? Jag ser dina fel och dina brister, men det är även för dessa som jag faktiskt älskar dig.
Du kommer alltid på något sätt att finnas i mitt liv, det är av misstagen och felstegen vi lär oss och det gör jag varje dag. Varje dag blir jag starkare och varje dag finns en chans till nya möjligheter.

Det här var väl ungefär hälften av det jag egentligen vill säga till dig eller det jag försökt förmedla, jag hoppas någonstans att du läser det här, hur det ska gå till det har jag ingen aning om. Men om du gör det så skulle det vara bra om jag fick veta det.

Som sagt ingen människa mer än jag själv kan få mig olycklig!