En präktig Prognosryttare?

Vi börjar så här!

Jag har bestämt mig att efter ungefär 7 år med ett liv som innehåller (inte mycket, men lite) alkohol så är det dags att sluta med det. Efter två glas vin blir jag fruktansvärt bakis, jag tycker det smakar skit, jag får inte roligare och jaada jaada. Nej det är inte värt det.
Så igår kom kvällen då jag gick på krogen utan att dricka (det har hänt förut), jag beställde bara alkoholfria drinkar (eller ja, andra beställde och betalade dom åt mig á 30:-) och cola.
Det som inte gick att undvika var alla frågor, jag förstår inte hur människor blir så provocerade av att jag inte dricker.

Fråga:
1. Är du GRAVID? NEJ
2. Kör du? NEJ
3. Varför? För att jag inte tycker om alkohol och för att jag mår så fruktansvärt dåligt av att dricka det, jag ser ingen mening med alkohol över huvudtaget och sen för att jag kommer må så mycket bättre än dig i morgon.

Sen blir ni otroligt provocerade av att jag inte heller röker, snusar eller något annat sådant som jag bara tycker är så vidrigt.
När ni dessutom får veta att jag tränar så ofta jag kan, ibland upp till 6 ggr i veckan och inte äter ute särskilt mycket så blir det ännu värre.
SLUTA fråga då om ni inte klarar av att höra hur jag lever. Jag är bara ärlig! Igår blev jag då kallad för prognosryttare av en mindre nykter man, när jag dessutom talade om för honom att det hette PARAGRAFRYTTARE och inte PROGNOSRYTTARE vägrade han erkänna att han hade fel utan menade på att det var samma sak. Ja ni ser!

Jag kan erkänna att jag är en sucker för cola, choklad, chips och väldigt god mat. Jag har mina laster och jag är ingen perfekt människa. Men bara för att man inte dricker så är man tydligen det enligt de flesta. Om det nu är så, varför slutar inte dessa människor också att dricka?
Nej jag kommer aldrig förstå mig på folk, så är det bara.

Livet som mamma???

Jag läser en del bloggar, en del handlar om bara livet i sig och en del handlar om speciella ting. Någonting som förvånar mig är alla dessa bloggar som mammor skriver. Ingenting är bra, allting är fel. Dom får inte sova, dom får inte äta, dom får ingen tid för sig själva, deras karlar gör ingenting, det går inte att gå ut för att det är för kallt, det är för mycket snö, ungen gnäller, är snorig, är sjuk, dom är deppiga pga andra saker, någon i släkten dör (det kan hända alla), ja ingenting är helt enkelt bra.

Jag tror inte att jag vill bli mamma när jag läser all den här skiten, livet som mamma ska väl vara underbart, det är ett liv du själv väljer, ett liv du skapar dig.

Nää fyy faaaan!

Att ni inte skulle få sova visste ni redan innan ni fick barn. Ät när barnet äter eller när barnet sover eller typ när som hellst. Att ni inte får någon tid för er själva är rätt självskrivet. Nej era karlar jobbar ju bara hela dagarna och förmodligen ser till att ekonomin går runt så ni har råd att fika. Klä på er kläder så ska ni se att det går alldeles utmärkt att gå ut, snön ska väl inte hindra någon? Visst kanske det är jobbigt att köra vagnen, men se det som ett extra sätt att träna.
Osv osv jag blir så fruktansvärt less. När jag själv får barn ska jag fan försöka leva efter jag lär, kanske får jag ta tillbaka allt det här då, men än så länge är jag barnfri och jag spyr på er som bara klagar!!!

Så nu var det sagt!

Nu tänker jag fortsätta min underbara dag i mitt underbara liv....

Känner inte känslan!

Det finns känslor som jag egentligen aldrig vill känna, det finns känslor som jag alltid vill känna. Utan dessa känslor som är "dåliga" är vi inte kapabla till att känna de känslorna som är "bra", men vad händer med dem som alltid verkar glada och positiva, de som enligt mig är "perfekta" människor. När känner dom allt det där som jag känner och tycker är dåligt? Håller de alla känslorna instängda i kroppen och inte låter allting komma ut? Dessa personer mår förmodligen mycket sämre än mig och uppfattar dom mig som den perfekta människan bara för att jag uttrycker det jag känner, tycker, vill och inte vill?

Nej jag förstår helt enkelt inte. Hur kan vi alla vara så extremt olika och hur kan vi alla ta oss igenom livet på så många olika sätt när vi faktiskt lever i samma värld och känner samma känslor? Vi förstår oss inte på varandra i alla fall och det är extremt svårt för mig att förstå dessa personer.

Känslorna jag inte vill känna är känslan av att vara besviken, jag har inga problem med att vara arg, ledsen, försvivlad, sur, men just känslan av att vara besviken är en känsla som enligt mig bara inte borde få finnas.
Jag kommer ihåg när jag var mindre och bodde hemma, det var inga problem när mamma var arg på mig, det kunde jag ta. När hon dessutom sa att hon var besviken så drog det ihop sig i magen och jag började gråta. Jag avskydde när mamma var besviken och jag förstår nu varför, för det finns verkligen ingen värre känsla.

Så igår kände jag mig besviken, förfesten var jätterolig, vi var ett bra gäng. Krogen var riktigt dåligt alltså blev jag besviken, kanske var det för att DU var där, DU kramade mig som om ingenting hade  hänt, som om vi aldrig varit vi. Men okej! Ja jag var besviken, jag tror att jag hellre hade velat se ånger i dina ögon för att sedan få säga NEJ och gå därifrån. Du är ju den där PERFEKTA som jag inte tror existerar egentligen och någonstans så tror jag att bristerna dom finns där.

Vänner/ovänner

Två personer och ett liv blir till två personer och två liv. Finns det något svårare än att gå skilda vägar, det är inte bara två personer det handlar om egentligen, det är ett helt liv och allt vad det innebär som faktiskt löses upp i molekyler. Dessa två personer ska inte längre leva med varandra utan ska nu klara sig utan allt det som faktiskt var ett gemensamt liv.

Igår låg jag sömnlös i min säng och funderade på just detta, en av mina vänner har separerat och det enda dom gör är att bråka, bråk om pengar, bråk om djur, bråk om möbler, bråk om hus, bråk om allt helt enkelt. Är det här en försvarsmekanism?

För visst är det så att det är enklare att gå vidare med en känsla i kroppen som säger att du är arg i stället för en känsla som säger att du är ledsen och saknar?
Det är verkligen så mycket lättare att gå ur en relation med hat i stället för kärlek, hat är mycket enklare att bearbeta, kärleken tar ju sådan tid.

Kärlek tar tid, precis som sås!

Hur?

Hur ska man veta vad som är upp och ner? Bak och fram? Förflutet eller framtid? På riktigt eller inbillning? En känsla eller någon man inbillar sig att känna?

Hur ska man veta allt det här när världen runt omkring dig snurrar värre än en tornado? Jag vet att jag tänker för mycket, vill för mycket, vill för lite, vill kanske inte alls. Men mitt liv är det mest perfekta livet jag känner till. Hur vet jag det? Jo för jag har ingen aning om hur någon annan upplever sitt eget liv. Jag lever rörigt och jag lever mycket, det är allt jag kan. Allt jag någonsin varit bra på. Jag kan inte minnas när livet i sig och livet jag vill leva har synkroniserat med varandra, men det spelar lixom ingen roll. För jag är nöjd, och om allting runt omkring dig synkroniserar med varandra så har man ingenting kvar att jobba på i livet. Eller?