Han: Hallå snygging, hur är läget? Är du där? Dejtar du fortfarande?
Jag: Jag är här
Han: Allt bra?
Jag: Jo det är bra, hur är det med dig?
Han: Bara bra. Hur går det på jobbet? Blev det någon resa i somras? Är du singel nu?
Jag: Jag vet inte om jag är singel.         (En vit lögn)
Han: Ok, men du träffar alltså inte killen du träffade för ett tag sen? Kan jag inte få komma förbi i veckan? vore riktigt trevligt att träffa dig igen, du är en härlig tjej.
Jag: Nej jag träffar någon så nej det är ingen idé att du kommer hit.
Han: Okej, men om det inte blir något mer med killen du träffar så vill jag gärna träffa dig igen. Du är ju grymt härlig. 
Jag: Men jag är inte intresserad av dig alls, så det är ingen idé att försöka. Trodde du hade förstått det.
Han: Jaha, men tyckte du inte att vi hade det trevligt sist?
Jag: Jo men inte lika trevligt som du tyckte.
Han: Jaha vad tråkigt, men kan du inte ge mig en chans till om du skulle bli singel?
Jag: Nej du får inte en chans till.
Han: Vad tråkigt... Men jag tror att vi skulle kunna utveckla det.
Jag: Men vad är det du inte förstår?
Han: Sorry, jag ska inte störa mer.
Jag: Tack
Han: Men ha det så bra så kanske vi hörs snart.
Jag: Nej det gör vi inte.

Det här är en konversation jag hade med en snubbe idag som jag har träffat en gång och sen inte mer. Jag ignorerade hans samtal som kunde vara ungefär 3 st om dagen i rätt många dagar, jag svarade inte någongång. Jag svarade inte på sms heller, och tillslut tog jag en diskussion via msn där jag talade om att jag träffade någon och han sa att han förstod. Men va fan är det för fel på folk? Helt ärligt..... ge upp någon gång. Jag spyyyyyyyr......

Det blir som det blir när det inte blev som det var tänkt!

Precis så är mitt liv just nu. Jag skojjar verkligen inte heller. Jag tänker att jag ska göra på ett sätt och det blir precis tvärt om. Vet ni vad det roliga är?
Det som är precis tvärt om oftast är mycket bättre än det jag tänkt ska ske, så va fan har hänt med alla mina bra idéer och tankar?
Idag tänkte jag att jag skulle få i ordning på mitt liv och hitta min pincett, pincetten är tillbaka men mitt liv är fortfarande lika rörigt som innan. Jag vandrar runt i någon form av bubbla som är fylld med en massa bubbel och bomull. Jag studsar runt på rosa moln samtidigt som jag kör kickboxning med djävulen. Hur nu det går ihop.

Det finns en M i mitt liv, en ganska nygammal bekantskap som jag trodde var ett egoistiskt svin som bara levde partyliv med polarna och som inte brydde sig ett skit om andra. Gissa om jag har fått äta upp det här. Ni vet steriotypen av en ungkarl/mansgris.
Nu var det ju så att M tycker om att ligga i soffan och läsa en bok, hellst inte ser på TV, är väldigt sällan ute och rullar runt på runda fötter. Nej han är precis en sån där människa som inte egentligen existerar. En sån man ser på TV, en sån där som alla tjejer blir lyckligt förälskade i osv osv. Ja ni fattar!

Fortsättning följer när min hjärna har samlat sig lite.....

God natt!

Känslomässig berg och dalbana.

Varje dag utsätts jag för känslor som jag oftast kan hantera, alla vanliga känslor som alltid bor inom mig är de jag hanterar rätt. De spontana känslorna bara bubblar upp och det är där mitt problem kommer. Min radar är alltid påslagen, jag ser allt jag ska se och lite till. Igår såg jag dig. Känslan av att se dig var helt annorlunda än den brukar vara, varför ljuger jag för mig själv? Du är och kommer alltid vara en del av mig, varje gång jag ser min rygg så ser jag dig. Du har bokstavligen satt spår på min kropp, positiva spår. Du kommer alltid av någon konstig anledning vara den som är den för mig. Varför? Jo för att du är allt jag absolut inte vill ha, du har en gångstil som säger att du är en fånig gangster, du har en attityd som får mig att vilja spy stundvis, du är osäker på både dig själv och på mig, du lever ett liv som jag absolut inte vill leva.
Men....

Jag har aldrig så roligt som när jag är med dig, jag är aldrig så trygg som när du kramar mig, jag känner mig aldrig så omtyckt så som jag gör när du tittar på mig. Du är alltså inte det jag vill ha, men du är det jag behöver.

Kompis! Det går bra nu.

Alltså... det är så mycket känslor i omlopp just nu. Känslor som sprudlar, spritter, poppar, sprätter.  Mestadels glada känslor med inslag av lite rädsla. Ja det kan ju inte alltid vara som en dans på rosor. Kanske en dans på lotusblommor?
Nej jag ska inte vara så krypisk, min helg var underbar. Den innehöll allt och då menar jag verkligen allt. Den innehöll vänner, kärlek, omtanke, god mat, mindre bra musik, men framför allt gott humör.
Håll i hatten nu mina vänner... jag drack lite, bara lite. Vad hände? Absolut ingenting, jag blev inte full, inte ens bakfull. Så nej det är nog inte meningen att jag ska dricka. Får fundera på saken ett litet tag.

Sov gott nu. John Blund knackar inte längre på dörren, han hotar med att sparka in den!

Är det för mycket begärt?

Jag vill ha en man som är vältränad som satan, världens bästa man, en svärmorsdröm. Han ska kunna laga mat, sjunga, diska, städa, tvätta, ha körkort, bil, hellst inga ex, men haft några förhållanden sen innan så han vet vad det innebär (alltså måste alla tidigare flickvänner vara döda, vilket inte heller kanske är så bra), han ska leva ett självständigt liv, han ska veta vad han vill, han ska vara redo för det riktiga livet och dessutom vilja leva det.
Han ska älska mig och bara mig, han ska avguda mig som jag avgudar honom, han ska vara allt det jag vill, och allt han är och lite till.....

Nu har jag ju insett att denna man inte finns, då är bara frågan vilka krav jag ska bortse ifrån.... måste tänka, jag ska sova på saken.

God natt!

?

Det är tomt, jag saknar, önskar och allt det där. Du fattas mig lite om jag ska vara ärlig. Jag är absolut inte ärlig mot mig själv just nu och jag hatar det. Jag saknar ju förihelvete dig.

Men en sak kommer alltid finnas kvar av dig, en sak... Kanske kommer vi ses flera gånger, kanske inte?

Beslut

Du tog ett beslut häromdagen, helt jävla fel beslut. Nu sitter jag här hemma och kan inte tänka på någonting annat än dig. Jag saknar sig trots att du inte är borta, jag vill vara med dig trots att jag inte kan. Jag saknar sig något så fruktansvärt mycket att det känns som att hela jag är på väg att gå sönder.
Jag vill verkligen vara med dig, och är det meningen att det ska vara så så är det precis så det kommer att bli. Men va FAN!
Kan man inte bara få njuta av den underbara tid som varit och den underbara tid som kunde vara fram tills du åker, kan jag inte bara så sova i din famn så som jag har gjort. Kan jag inte bara få känns mig omtyckt av dig, om så bara för en liten stund.

Det här låter väldigt mycket värre än vad det är, men det är jobbigt att vara utan någon i flera månader för att personen i fråga inte orkar sakna. Jag kan förstå, men samtidigt så kan jag det inte. Det gör ont att inte höra av sig, det gör ännu ondare att inte du gör det. Jag vet att vi ses nu i veckan, och jag längtar så jag håller på att spricka.