Beslut

Du tog ett beslut häromdagen, helt jävla fel beslut. Nu sitter jag här hemma och kan inte tänka på någonting annat än dig. Jag saknar sig trots att du inte är borta, jag vill vara med dig trots att jag inte kan. Jag saknar sig något så fruktansvärt mycket att det känns som att hela jag är på väg att gå sönder.
Jag vill verkligen vara med dig, och är det meningen att det ska vara så så är det precis så det kommer att bli. Men va FAN!
Kan man inte bara få njuta av den underbara tid som varit och den underbara tid som kunde vara fram tills du åker, kan jag inte bara så sova i din famn så som jag har gjort. Kan jag inte bara få känns mig omtyckt av dig, om så bara för en liten stund.

Det här låter väldigt mycket värre än vad det är, men det är jobbigt att vara utan någon i flera månader för att personen i fråga inte orkar sakna. Jag kan förstå, men samtidigt så kan jag det inte. Det gör ont att inte höra av sig, det gör ännu ondare att inte du gör det. Jag vet att vi ses nu i veckan, och jag längtar så jag håller på att spricka.