Han: Hallå snygging, hur är läget? Är du där? Dejtar du fortfarande?
Jag: Jag är här
Han: Allt bra?
Jag: Jo det är bra, hur är det med dig?
Han: Bara bra. Hur går det på jobbet? Blev det någon resa i somras? Är du singel nu?
Jag: Jag vet inte om jag är singel.         (En vit lögn)
Han: Ok, men du träffar alltså inte killen du träffade för ett tag sen? Kan jag inte få komma förbi i veckan? vore riktigt trevligt att träffa dig igen, du är en härlig tjej.
Jag: Nej jag träffar någon så nej det är ingen idé att du kommer hit.
Han: Okej, men om det inte blir något mer med killen du träffar så vill jag gärna träffa dig igen. Du är ju grymt härlig. 
Jag: Men jag är inte intresserad av dig alls, så det är ingen idé att försöka. Trodde du hade förstått det.
Han: Jaha, men tyckte du inte att vi hade det trevligt sist?
Jag: Jo men inte lika trevligt som du tyckte.
Han: Jaha vad tråkigt, men kan du inte ge mig en chans till om du skulle bli singel?
Jag: Nej du får inte en chans till.
Han: Vad tråkigt... Men jag tror att vi skulle kunna utveckla det.
Jag: Men vad är det du inte förstår?
Han: Sorry, jag ska inte störa mer.
Jag: Tack
Han: Men ha det så bra så kanske vi hörs snart.
Jag: Nej det gör vi inte.

Det här är en konversation jag hade med en snubbe idag som jag har träffat en gång och sen inte mer. Jag ignorerade hans samtal som kunde vara ungefär 3 st om dagen i rätt många dagar, jag svarade inte någongång. Jag svarade inte på sms heller, och tillslut tog jag en diskussion via msn där jag talade om att jag träffade någon och han sa att han förstod. Men va fan är det för fel på folk? Helt ärligt..... ge upp någon gång. Jag spyyyyyyyr......

Det blir som det blir när det inte blev som det var tänkt!

Precis så är mitt liv just nu. Jag skojjar verkligen inte heller. Jag tänker att jag ska göra på ett sätt och det blir precis tvärt om. Vet ni vad det roliga är?
Det som är precis tvärt om oftast är mycket bättre än det jag tänkt ska ske, så va fan har hänt med alla mina bra idéer och tankar?
Idag tänkte jag att jag skulle få i ordning på mitt liv och hitta min pincett, pincetten är tillbaka men mitt liv är fortfarande lika rörigt som innan. Jag vandrar runt i någon form av bubbla som är fylld med en massa bubbel och bomull. Jag studsar runt på rosa moln samtidigt som jag kör kickboxning med djävulen. Hur nu det går ihop.

Det finns en M i mitt liv, en ganska nygammal bekantskap som jag trodde var ett egoistiskt svin som bara levde partyliv med polarna och som inte brydde sig ett skit om andra. Gissa om jag har fått äta upp det här. Ni vet steriotypen av en ungkarl/mansgris.
Nu var det ju så att M tycker om att ligga i soffan och läsa en bok, hellst inte ser på TV, är väldigt sällan ute och rullar runt på runda fötter. Nej han är precis en sån där människa som inte egentligen existerar. En sån man ser på TV, en sån där som alla tjejer blir lyckligt förälskade i osv osv. Ja ni fattar!

Fortsättning följer när min hjärna har samlat sig lite.....

God natt!

Känslomässig berg och dalbana.

Varje dag utsätts jag för känslor som jag oftast kan hantera, alla vanliga känslor som alltid bor inom mig är de jag hanterar rätt. De spontana känslorna bara bubblar upp och det är där mitt problem kommer. Min radar är alltid påslagen, jag ser allt jag ska se och lite till. Igår såg jag dig. Känslan av att se dig var helt annorlunda än den brukar vara, varför ljuger jag för mig själv? Du är och kommer alltid vara en del av mig, varje gång jag ser min rygg så ser jag dig. Du har bokstavligen satt spår på min kropp, positiva spår. Du kommer alltid av någon konstig anledning vara den som är den för mig. Varför? Jo för att du är allt jag absolut inte vill ha, du har en gångstil som säger att du är en fånig gangster, du har en attityd som får mig att vilja spy stundvis, du är osäker på både dig själv och på mig, du lever ett liv som jag absolut inte vill leva.
Men....

Jag har aldrig så roligt som när jag är med dig, jag är aldrig så trygg som när du kramar mig, jag känner mig aldrig så omtyckt så som jag gör när du tittar på mig. Du är alltså inte det jag vill ha, men du är det jag behöver.

Kompis! Det går bra nu.

Alltså... det är så mycket känslor i omlopp just nu. Känslor som sprudlar, spritter, poppar, sprätter.  Mestadels glada känslor med inslag av lite rädsla. Ja det kan ju inte alltid vara som en dans på rosor. Kanske en dans på lotusblommor?
Nej jag ska inte vara så krypisk, min helg var underbar. Den innehöll allt och då menar jag verkligen allt. Den innehöll vänner, kärlek, omtanke, god mat, mindre bra musik, men framför allt gott humör.
Håll i hatten nu mina vänner... jag drack lite, bara lite. Vad hände? Absolut ingenting, jag blev inte full, inte ens bakfull. Så nej det är nog inte meningen att jag ska dricka. Får fundera på saken ett litet tag.

Sov gott nu. John Blund knackar inte längre på dörren, han hotar med att sparka in den!

Är det för mycket begärt?

Jag vill ha en man som är vältränad som satan, världens bästa man, en svärmorsdröm. Han ska kunna laga mat, sjunga, diska, städa, tvätta, ha körkort, bil, hellst inga ex, men haft några förhållanden sen innan så han vet vad det innebär (alltså måste alla tidigare flickvänner vara döda, vilket inte heller kanske är så bra), han ska leva ett självständigt liv, han ska veta vad han vill, han ska vara redo för det riktiga livet och dessutom vilja leva det.
Han ska älska mig och bara mig, han ska avguda mig som jag avgudar honom, han ska vara allt det jag vill, och allt han är och lite till.....

Nu har jag ju insett att denna man inte finns, då är bara frågan vilka krav jag ska bortse ifrån.... måste tänka, jag ska sova på saken.

God natt!

?

Det är tomt, jag saknar, önskar och allt det där. Du fattas mig lite om jag ska vara ärlig. Jag är absolut inte ärlig mot mig själv just nu och jag hatar det. Jag saknar ju förihelvete dig.

Men en sak kommer alltid finnas kvar av dig, en sak... Kanske kommer vi ses flera gånger, kanske inte?

Beslut

Du tog ett beslut häromdagen, helt jävla fel beslut. Nu sitter jag här hemma och kan inte tänka på någonting annat än dig. Jag saknar sig trots att du inte är borta, jag vill vara med dig trots att jag inte kan. Jag saknar sig något så fruktansvärt mycket att det känns som att hela jag är på väg att gå sönder.
Jag vill verkligen vara med dig, och är det meningen att det ska vara så så är det precis så det kommer att bli. Men va FAN!
Kan man inte bara få njuta av den underbara tid som varit och den underbara tid som kunde vara fram tills du åker, kan jag inte bara så sova i din famn så som jag har gjort. Kan jag inte bara få känns mig omtyckt av dig, om så bara för en liten stund.

Det här låter väldigt mycket värre än vad det är, men det är jobbigt att vara utan någon i flera månader för att personen i fråga inte orkar sakna. Jag kan förstå, men samtidigt så kan jag det inte. Det gör ont att inte höra av sig, det gör ännu ondare att inte du gör det. Jag vet att vi ses nu i veckan, och jag längtar så jag håller på att spricka.

Öppna upp ditt fönster!

Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allting bli som förr
Låt honom veta
än finns en väg tillbaks
Låt honom veta
att han är den enda du vill ha
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allting bli som förr
Låt honom veta
än finns en väg tillbaks
Låt honom veta
att han är den enda du vill ha

Ropa ner i gränden
högt så han hör
Ropa att den kärlek
är inget man förgör
Ropa att den kärlek
aldrig kan ta slut
Ropa honom in igen och om han inte hör
spring då ut
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Ropa ner i gränden
högt så han hör
Ropa att den kärlek är inget man förgör
Ropa att den kärlek aldrig kan ta slut
Ropa honom in igen och om han inte hör
Jag säger om han inte hör
spring då ut

Står han ej att finna
sök som besatt
Säg till hans vänner att de ska hälsa att
fönstret är öppet och dörren står på glänt
Ack vad som händer är han alltid det finaste som hänt
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Står han ej att finna
sök som besatt
Säg till hans vänner att de ska hälsa att
fönstret är öppet och dörren står på glänt
Ack, vad som händer är han alltid det finaste som hänt

Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
Ropa ner i gränden
ropa högt så han hör
Ropa att den kärlek är inget man förgör
Nej, det är inget man förgör

Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr

Nytt liv?

Jag har haft paus från livet under några veckor nu, dessa veckor har varit välbehövliga och all energi är på väg tillbaka. Jag har nästan helt struntat i träningen, jag har bara gått på de pass som jag kunnat och tyckt varit roliga. Jag har ätit skräpmat och druckit cola och ätit en massa godis. Men... I´m back!
Nu ska jag sätta igång ordentligt igen, hur jag ska hitta tiden har jag verkligen ingen aning om. Det är svårt att hitta tid när man lever i någon form av kärleksbubbla och inte riktigt vet hur man hittar ut, eller hittar sig själv igen. Jag är alltid jag, men just nu ett fånigt jag. Jag sitter och åker mellan hemma och Stockholm. Varje gång jag åker dit och hem så har det gått 2 timmar av mitt liv på tåget. Det var dom här timmarna jag spenderade på gymet tidigare, så nu är det daga att omprioritera igen. Vad är viktigt och vad är det inte?

Dags att bli lite seriös vad det gäller mat också, men hur ska jag kunna göra det när det ekar tomt på kontot och jag inte har tid att laga mat?
Jag får helt enkelt rensa mina förråd och gnugga mina geni-knölar. Någonting blir det ju alltid. Idag blev det färsbiffar med stekta morötter och champinjoner samt en bön och champinjonsallad. Gott? Ja visst. Nyttigt? Kanske, jag vet faktiskt inte. Jag kan inte mycket om kost, det är dåligt.... Jag äter det jag vill och lite till. Inte så bra, jag vet!

Nu jobba, sen sova, sen träna, sen jobba igen, sen sova, sen jobba, sen träna och sen sist men inte minst så hoppas jag på att få kramas.

Dansa med dig!

Just nu är det precis just det jag vill göra, jag har aldrig gjort det förut jag vet inte om jag kommer att göra det heller. Jag vill stå där tätt tätt intill och känna hur rytmen av musik blir till ett med två kroppar. Jag älskar sättet du rör dig på, jag vill se dig och jag ser dig precis som den du är.
Jag kan se hur du har haft det utan att du berättar, jag kan se det på din hud, i dina ögon, höra det när du pratar, känna det när du känner.

Fin är du!

Ord jag inte säger!

Jag vänder ut och in, upp och ner, bak och fram på mig själv. Allt för att det inte ska låta dumt, allt för att du inte ska bli rädd. Jag låter bli att säga vad jag känner i rädsla för att du ska få kalla fötter. Men då är frågan? Hur ska du kunna få ett varmt hjärta om jag inte talar om vad jag känner? Jag är livrädd att bli bränd ytterligare en gång, jag är livrädd för att du ska vända dig om och gå. Hur får jag dig att stanna? Hur får jag dig att känna som jag? eller gör du redan det och är lika rädd som jag?

Det enda jag vill att du ska veta är att jag tycker om dig, du får mig att skratta som ingen annan tidigare har lyckats med på det sättet du gör. Du får mig att må bra, du får mig att vilja ha en framtid och du har lyckats med något jag aldrig trodde var möjligt...
Jag kan faktiskt tänka mig att flytta till huvudstaden!!!

Det här med X?

Ojoj jag vet att jag egentligen inte borde skriva om just det här ämnen, sist jag gjorde det resulterade det med en massa sura miner och mer eller mindre ett förstört förhållande, men jag provar ytterligare en gång.
I lördags hade jag en alldeles underbar kväll, det var länge sedan jag skrattade så mycket och särskillt länge sedan jag skrattade så mycker tillsammans med någon som jag faktiskt känner så som jag gör för.
Hela kvällen bestod av skratt, skämt och djävulskap, men även lite allvar.

Vi råkade stöta på HENNE, jo hon med stort H! Hans X, jag tyckte faktiskt inte att det var ett dugg jobbigt om jag ska vara ärlig. Vill han gå tillbaka till henne så kommer han göra det och det spelar ingen som hellst roll vad jag än gör för att förhindra det så det är bara att GO WITH THE FLOW som en smart person kommenterade ett inlägg med.
Hon gjorde ingen som hellst ansträngning till att prata med mig, hon tittade inte ens på mig så jag gick iväg och pratade med resten av mitt sällskap så fick dom stå där och prata bäst dom ville. Efter ett tag kommer F tillbaka och tycker att det där var skitjobbigt och jag har jättesvårt att förstå varför han tycker så, det är väl egentligen jag som borde tycka det?

Jag fick iaf en förklaring och nöjde mig med det, sen blev allt som vanligt. Det jag vill komma till är att varför krångla till allting när det egentligen bara går att göra så naturligt som möjligt?

Efter ett tag drog vi oss hemåt och gick förbi en korvmojj. Jag åt en grillad med bröd med öppen mun (jävla pollen) och han en hamburgertallrik. Mr Von Björk är verkligen en klass för sig =)

För dig kan jag göra allt....

Åtminstone spela biljard.

Under de senaste åren har jag lyckats dejta en del och träffa väldigt många stolpskott måste jag säga. Jag vet att man ska vara försiktig, men nu är det ju såhär att det där med stolpskott vet man inte förrän efteråt.
Det jag inte riktigt förstår är varför de flesta av er män tycker att det är enklare att ta med tjejen hem till föräldrarna och den övriga familjen än vad det är att ta med henne till dina vänner. Jag kan helt enkelt inte förstå det.
I mina ögon är det bättre att träffa vännerna först. Dels för att dina bättre vänner känner dig och skulle säga till om han verkar dum i huvudet. Eller jag hoppas att mina bättre vänner skulle göra det. Får han sedan en okej-stämpel i rumpan av dom kan jag gladeligen ta hem honom till mamma och min bror. Inga problem!
Det jag vill komma till är att vi tjejer inte alls behöver vara nervösa över att träffa föräldrarna eller släkten, det är den personen han kallar "BRORSAN", alltså hans närmsta vän vi ska vara livrädda för att träffa.
Just nu dejtar jag någon som ni säker har förstått, för två dagar sedan träffades vi. När jag sitter på tunnelbanan och är på väg dit kläcker han ur sig att jag ska träffa hans vänner (BRORSAN) och vi ska spela BILJARD! Jaha det var ju bara 10 år sen sist, men visst. Nervös som ett jäkla as travade jag dit och till min lycka upptäcker jag att Brorsan är onykter. Tack och lov. Allt gick jättebra och jag tror att jag har fått den där stämpeln alla vill ha som säger OKEJ, så länge han inte är väldigt väldigt duktig på ironi på fyllan. Det tror jag dock inte, för han talade till och med om för mig hur söt och bra jag verkade. Skönt skönt!

Dessutom sög jag på biljard, det är svårt vill jag lova. Jag måste öva, någon som är villig att öva med mig?

Jämställdhet!

Jag märker att det fortfarandre pratas om jämställdhet mellan kvinnor och män i förhållande. Men vad händer om man skiter i jämställdheten och tänker i tid i stället?

Förstår ni hur mycket tid ni lägger ner på att tjafsa om vem som ska göra vad och vem som faktiskt gör vad i hemmet och förhållandet? Förstår ni hur mycket det tär på er?
Jag har aldrig levt i ett förhållande där man gör exakt lika mycket, jag har levt i förhållanden där jag gör nästan allt och visst tröttnade jag på det också. Men kan det inte ha att göra med att jag hade mer tid?
Ni gnäller över att er man ska laga mat, hjälpa till att städa, försörja er, tvätta, diska, osv osv. Har du lagat mat så ska han prompt diska och har han dessutom inte dammsugit denna vecka så ska han hinna med det också.
Varför inte göra så att den som har mest tid gör det som behöver göras? Och behöver det diskas och dammsugas efter maten så gör en sak var. För hur det än är så klagar ni även på att ni har för lite kvalitetstid för varandra.
Nej jag är trött på gnäll och tjat i förhållande, den som kommer hem först kan väl laga maten så att den är klar när den andra kommer hem. Sen delar man lika och gör vad som behöver göras just idag för att sedan avsluta tillsammans i soffan eller sängen eller vart som hellst och faktiskt gör något tillsammans. Det är kärlek! Jag skulle ALDRIG orka med en tjurig karl som gnäller över att jag inte gör någonting och jag skulle aldrig vilja bli den där gnälliga kärringen heller.

Såååå.,....

En gris!

En tanke och en känsla kan vara så otroligt fel, jag tänkte en tanke och hade en känsla för dig som jag nu fått äta upp.
Du gör mig glad, du får mig att skratta, du får mig att må bra helt enkelt. Du är precis allt jag inte ville ha, du vill leva ett liv jag absolut inte vill leva, du är helt enkelt så otroligt fel för mig, men samtidigt så otroligt rätt.
Just nu vänder jag ut och in på mig själv, jag försöker intala mig att det inte är dig jag vill ha, jag försöker skjuta bort tanken på att du faktiskt blir snyggare och snyggare för varje dag som går trots att du egentligen inte har ett utseende som tilltalar mig. Jag försöker hitta fel, men det går katastrofalt dåligt, jag hittar bara flera rätt. Jag känner inte efter vad jag egentligen känner i rädsla att faktiskt falla för just dig, men för varje gång vi ses och för varje gång vi pratar så planterar du in frö efter frö i mitt hjärta och sinne helt omedvetet eller kanske medvetet?
Du får mig att le varje dag, du får mitt hjärta att slå dubbla slag, du får min mage att pirra, du får mig att må bra, du gör verkligen allting rätt som jag tidigare hade tyckt varit fel.

Ska jag fortsätta blunda för det jag känner? Eller ska jag helt enkelt släppa in dig i mitt liv och riskera att bli bränd igen?

För hur det än kommer gå så är du i alla fall min lilla GRIS!

Mina krämpor är rädda för doktorn!

Jo så här är det, under ca: 2 års tid har jag periodvis oftast vintertid haft väldigt ont i mina fingrar, nu för några veckor sedan började även tårna att värka. Jag har under dessa år valt att se mellan fingrarna (haha) med just detta. Det är inget fel på mig, det kommer gå över och ja ni vet. Jada Jada!
Nu står jag nästan inte ut längre, jag har svårt att sköta mig jobb, jag har svårt att göra vardagliga saker som att knäppa knappar, knyta skor, dra upp dragkedjor osv osv.
Så nu äntligen tog jag tag i saken och gick till läkaren, jag har en sjukt bra läkare som verkligen förstod mig och tog mig på allvar, och han kommer inte ge sig förrän vi vet vad som är fel. Det hela börjar med provtagning, röntgen och går sen vidare till en rehab-klinik för att få de sista bitarna på plats.
Nu vet ni det!

Jag mår inte alls dåligt över det här, jag tycker mest att det är skönt att jag nu tar mitt förnuft till fånga och faktiskt gör något åt MITT problem, jag som alltid annars engagerar mig i andras problem och ska vara någon form av stöd och klagomur. Jag älskar att vara just stöd och klagomur ingenting ont om det. Men från och med nu så kanske jag behöver just det stödet och någon klagomur här och där. Jag kommer hålla mig positiv, kanske är det här svaret på frågorna jag haft under en mycket lång tid, kanske kan jag nu få den hjälpen jag behöver för att klara va vardagen. Vet ni var jag tycker är bäst? Med den diagnosen jag nu tror att jag kommer få så får man subventionerad massage. Hur bra är inte det? Ja jag klagar inte iaf. NICE =)

Sov gott!

Smärta

Den vägrar släppa taget, jag känner den varje minut, jag hatar att den finns där och jag är orolig över att det inte försvinner. Jag vill inte känna så här, jag vill inte få det kastat i ansiktet på mig, jag är bara tjugofyra år.
Om det är som jag tror så är jag reumatiker, jag är livrädd för provsvar och då har jag inte ens varit hos läkaren än.
I morgon ska jag ringa, nu har jag så ont att jag inte orkar längre, min händer har tappat styrka, mina tår gör ont. Smärtan är outhärdelig efter att det har varit kallt och det går heller inte över. Jag orkar helt enkelt inte mer.
Så nu gör jag något åt det och egentligen ska jag väl inte klaga, jag bor i Sverige och jag kan få all hjälp som finns att få, jag har så mycket rättigheter till hjälp så det ska inte bli några problem. Det som känns tungt är att jag inte vet hur länge till jag klarar av mitt arbete om inte smärtan försvinner, men det återstår att se.

Så nu har ni fått ett negativt inlägg och jag lovar att det inte kommer ske särskilt mycket framöver!

Sju dvärgar i en och samma!

Jag har kommit på att det finns lite av alla i mig, förutom att jag faktiskt enligt många är mer eller mindre dvärg.

Toker: Ja tokig kan jag väl ändå säga att jag är allt som oftast, jag gör sällan saker som jag borde eller måste utan svävar lite utanför ramarna.

Kloker: Det finns de personer som kallar mig för klok, det finns nog ett helt gäng som påstår det precis motsatta. Jag själv tycker att jag är rätt klok ibland, iaf när det gäller att råda någon annan, vad det gäller mig själv så är jag rätt värdelös på att leva som jag lär.

Glader: Det finns nog ingen som känner mig nu för tiden som kan säga att jag är butter direkt, jag är allt som oftast väldigt glad och positiv.

Butter: Ja visst kan man vara det ibland, men som tur är väldigt sällan.

Prosit: Jajamen, varje vår skulle jag kunna leva under namnet prosit. POLLENALLERGI!

Trötter: Ja tyvärr kan jag ta på mig det här namnet också, hur mycket eller hur lite eller hur lagom jag än sover så blir jag väldigt sällan pigg, jag går ofta runt och gäspar. Det är en dålig vana, och jag skäms över den.

Blyger: Ja nu kommer vi till den biten jag tycker är mest intressant och den delen som jag vill fokusera på i det här inlägget. Hur självsäker jag än må känna mig och hur självsäker ni än tror att jag är så är jag otroligt blyg. Jag är blyg när jag tycker att du är fin och jag inte känner dig.
Helst av allt vill jag bara gå fram och prata, jag laddar hur länge som helst och tänker ut vad jag ska säga, jag gör mig beredd och precis när jag tänker gå fram så är du borta. Detta händer alltid, jag är så otroligt feg, så fruktansvärt rädd att få ett NEJ! Hur gör man för att komma över det här? HILFE! HJÄLP! HELP!
Åhh egentligen så vill jag bara göra precis så som min magkänsla säger, men hjärnan säger en helt annan sak. Jag blir så fruktansvärt less på mig själv och jag har missat så många chanser (eller det vet jag ju inte om jag har) eftersom jag aldrig tagit chansen.
Här har jag en av mina stora brister, och den sätter käppar i hjulet för mig, ATTANS också...

Män?

Hur fungerar ni egentligen, de flesta verkar säga att de vill en sak och sen göra det helt motsatta. Jag förstår inte och kommer aldrig att förstå.

Ni säger att ni vill ha en tjej som är självständig så långt ifrån blond och blåögd ni bara kan komma, en tjej som tar vara på sig själv och tar hand om sin kropp, en tjej som kan laga mat och vara social, en tjej som ni kan skratta tillsammans med och som vet vad hon vill och som har skinn på näsan. En tjej som inte alltid är beroende av dig osv osv, jag kan hålla på i evigheter.
Men ni lever ju inte som ni lär. Mig är ni livrädda för och jag är det där som ni säger att ni letar efter, iaf vad det gäller det mesta. Sen när det väl kommer till kritan så verkar det som att ni vill ha tjejer som absolut inte klarar sig själva, tjejer som inte förstår när ni för fel och ifrågasätter er.
Nej jag förstår helt enkelt inte och jag kommer aldrig förstå heller. Det är väl bättre att ni är ärliga och säger som det är i stället så jag slipper gå där och hoppas.
Tills jag hittar Mr Right så är ni alla idioter...

En präktig Prognosryttare?

Vi börjar så här!

Jag har bestämt mig att efter ungefär 7 år med ett liv som innehåller (inte mycket, men lite) alkohol så är det dags att sluta med det. Efter två glas vin blir jag fruktansvärt bakis, jag tycker det smakar skit, jag får inte roligare och jaada jaada. Nej det är inte värt det.
Så igår kom kvällen då jag gick på krogen utan att dricka (det har hänt förut), jag beställde bara alkoholfria drinkar (eller ja, andra beställde och betalade dom åt mig á 30:-) och cola.
Det som inte gick att undvika var alla frågor, jag förstår inte hur människor blir så provocerade av att jag inte dricker.

Fråga:
1. Är du GRAVID? NEJ
2. Kör du? NEJ
3. Varför? För att jag inte tycker om alkohol och för att jag mår så fruktansvärt dåligt av att dricka det, jag ser ingen mening med alkohol över huvudtaget och sen för att jag kommer må så mycket bättre än dig i morgon.

Sen blir ni otroligt provocerade av att jag inte heller röker, snusar eller något annat sådant som jag bara tycker är så vidrigt.
När ni dessutom får veta att jag tränar så ofta jag kan, ibland upp till 6 ggr i veckan och inte äter ute särskilt mycket så blir det ännu värre.
SLUTA fråga då om ni inte klarar av att höra hur jag lever. Jag är bara ärlig! Igår blev jag då kallad för prognosryttare av en mindre nykter man, när jag dessutom talade om för honom att det hette PARAGRAFRYTTARE och inte PROGNOSRYTTARE vägrade han erkänna att han hade fel utan menade på att det var samma sak. Ja ni ser!

Jag kan erkänna att jag är en sucker för cola, choklad, chips och väldigt god mat. Jag har mina laster och jag är ingen perfekt människa. Men bara för att man inte dricker så är man tydligen det enligt de flesta. Om det nu är så, varför slutar inte dessa människor också att dricka?
Nej jag kommer aldrig förstå mig på folk, så är det bara.

Livet som mamma???

Jag läser en del bloggar, en del handlar om bara livet i sig och en del handlar om speciella ting. Någonting som förvånar mig är alla dessa bloggar som mammor skriver. Ingenting är bra, allting är fel. Dom får inte sova, dom får inte äta, dom får ingen tid för sig själva, deras karlar gör ingenting, det går inte att gå ut för att det är för kallt, det är för mycket snö, ungen gnäller, är snorig, är sjuk, dom är deppiga pga andra saker, någon i släkten dör (det kan hända alla), ja ingenting är helt enkelt bra.

Jag tror inte att jag vill bli mamma när jag läser all den här skiten, livet som mamma ska väl vara underbart, det är ett liv du själv väljer, ett liv du skapar dig.

Nää fyy faaaan!

Att ni inte skulle få sova visste ni redan innan ni fick barn. Ät när barnet äter eller när barnet sover eller typ när som hellst. Att ni inte får någon tid för er själva är rätt självskrivet. Nej era karlar jobbar ju bara hela dagarna och förmodligen ser till att ekonomin går runt så ni har råd att fika. Klä på er kläder så ska ni se att det går alldeles utmärkt att gå ut, snön ska väl inte hindra någon? Visst kanske det är jobbigt att köra vagnen, men se det som ett extra sätt att träna.
Osv osv jag blir så fruktansvärt less. När jag själv får barn ska jag fan försöka leva efter jag lär, kanske får jag ta tillbaka allt det här då, men än så länge är jag barnfri och jag spyr på er som bara klagar!!!

Så nu var det sagt!

Nu tänker jag fortsätta min underbara dag i mitt underbara liv....

Känner inte känslan!

Det finns känslor som jag egentligen aldrig vill känna, det finns känslor som jag alltid vill känna. Utan dessa känslor som är "dåliga" är vi inte kapabla till att känna de känslorna som är "bra", men vad händer med dem som alltid verkar glada och positiva, de som enligt mig är "perfekta" människor. När känner dom allt det där som jag känner och tycker är dåligt? Håller de alla känslorna instängda i kroppen och inte låter allting komma ut? Dessa personer mår förmodligen mycket sämre än mig och uppfattar dom mig som den perfekta människan bara för att jag uttrycker det jag känner, tycker, vill och inte vill?

Nej jag förstår helt enkelt inte. Hur kan vi alla vara så extremt olika och hur kan vi alla ta oss igenom livet på så många olika sätt när vi faktiskt lever i samma värld och känner samma känslor? Vi förstår oss inte på varandra i alla fall och det är extremt svårt för mig att förstå dessa personer.

Känslorna jag inte vill känna är känslan av att vara besviken, jag har inga problem med att vara arg, ledsen, försvivlad, sur, men just känslan av att vara besviken är en känsla som enligt mig bara inte borde få finnas.
Jag kommer ihåg när jag var mindre och bodde hemma, det var inga problem när mamma var arg på mig, det kunde jag ta. När hon dessutom sa att hon var besviken så drog det ihop sig i magen och jag började gråta. Jag avskydde när mamma var besviken och jag förstår nu varför, för det finns verkligen ingen värre känsla.

Så igår kände jag mig besviken, förfesten var jätterolig, vi var ett bra gäng. Krogen var riktigt dåligt alltså blev jag besviken, kanske var det för att DU var där, DU kramade mig som om ingenting hade  hänt, som om vi aldrig varit vi. Men okej! Ja jag var besviken, jag tror att jag hellre hade velat se ånger i dina ögon för att sedan få säga NEJ och gå därifrån. Du är ju den där PERFEKTA som jag inte tror existerar egentligen och någonstans så tror jag att bristerna dom finns där.

Vänner/ovänner

Två personer och ett liv blir till två personer och två liv. Finns det något svårare än att gå skilda vägar, det är inte bara två personer det handlar om egentligen, det är ett helt liv och allt vad det innebär som faktiskt löses upp i molekyler. Dessa två personer ska inte längre leva med varandra utan ska nu klara sig utan allt det som faktiskt var ett gemensamt liv.

Igår låg jag sömnlös i min säng och funderade på just detta, en av mina vänner har separerat och det enda dom gör är att bråka, bråk om pengar, bråk om djur, bråk om möbler, bråk om hus, bråk om allt helt enkelt. Är det här en försvarsmekanism?

För visst är det så att det är enklare att gå vidare med en känsla i kroppen som säger att du är arg i stället för en känsla som säger att du är ledsen och saknar?
Det är verkligen så mycket lättare att gå ur en relation med hat i stället för kärlek, hat är mycket enklare att bearbeta, kärleken tar ju sådan tid.

Kärlek tar tid, precis som sås!

Hur?

Hur ska man veta vad som är upp och ner? Bak och fram? Förflutet eller framtid? På riktigt eller inbillning? En känsla eller någon man inbillar sig att känna?

Hur ska man veta allt det här när världen runt omkring dig snurrar värre än en tornado? Jag vet att jag tänker för mycket, vill för mycket, vill för lite, vill kanske inte alls. Men mitt liv är det mest perfekta livet jag känner till. Hur vet jag det? Jo för jag har ingen aning om hur någon annan upplever sitt eget liv. Jag lever rörigt och jag lever mycket, det är allt jag kan. Allt jag någonsin varit bra på. Jag kan inte minnas när livet i sig och livet jag vill leva har synkroniserat med varandra, men det spelar lixom ingen roll. För jag är nöjd, och om allting runt omkring dig synkroniserar med varandra så har man ingenting kvar att jobba på i livet. Eller?

Det där med känslor!

Just nu vet jag varken ut eller in, jag vet varken upp eller ner, jag vet varken bak eller fram. Ibland ser man inte skogen för alla träd och jag vet inte riktigt om jag är där nu.
Igår sprudlade jag av glädje, eller så klart inte hela dagen. Dagen på jobbet var skit, men kvällen efter jobbet var strålande.
Jag pratade med Dig en hel del och jag vet mycket mer idag än vad jag visste igår. Jag vet på ett ungefär vad du vill, men vad jag själv vill har jag ingen aning om. Jag tror att jag vill men att jag blundar för just detta. Jag tror att det kan bli bra, samtidigt som jag är livrädd.

Jag har lovat saker som jag vet att jag kommer att hålla, jag har lovat saker som jag vill ska ske, jag har lovat saker som får mig att må bra och jag har lovat saker som är alldeles för bra för mig.

Du kanske är alldeles rätt? eller så är du alldeles fel? eller så finns det inga rätt eller fel. Men hur gör man då för att veta vad som är rätt? Hur gör man för att ta reda på vad man verkligen vill? Vissa säger att man bara vet när det är rätt, och det tror jag också att man gör. Men när man är som jag är så har man så otrolig konstroll över allt man känner och gör att det är läskigt, jag känner inte förrän jag tillåter mig känna.
Men kanske! Om jag har tur! Så finns det där och jag kommer att ta reda på det. För visst är det så att det sitter "IN THE KISS"???

Det enda och sista inlägget om dig!

I mars förra året började en resa i mitt liv som tog mig till höjder jag inte trodde var möjligt, jag blev förälskad. Ja förälskad i dig, jag kan inte kalla det för en sådan där passionerad förälskelse utan mer en stabil. Jag kunde redan efter några veckor tänka mig in i hur ett liv tillsammans med dig skulle se ut, jag ville leva det livet. Allt ville jag göra med dig. Det bästa med oss var faktiskt att båda hade sitt eget liv vid sidan av det som var VI, så som man ska ha i ett förhållande för att få det att fungera.

I juli vaknade jag ur drömmen, du kände inte som jag, jag var förkrossad men inte olycklig. Du kan inte göra mig olycklig, det är det inte många som kan. Förmodligen bara jag själv.

Jag var ärlig mot dig från första stund och nu talade jag om att jag inte ville ha någon vidare kontakt, det skulle göra för ont. Efter ett tag började vi höras lite smått och det var helt okej.

Den 10 december träffades vi och jag kände någonting, någonting jag hoppades att jag inte skulle känna, du fanns fortfarande kvar hos mig. Jag såg det i dina ögon och andra såg det hos oss. Hoppet kom tillbaka, trots att jag egentligen inte ville.
Jag gav dig allt utrymme jag bara kunde, det var du som styrde skeppet i den riktning du ville, och tydligen ville du styra båten precis rakt fram. Vi träffades nästan varje dag i en månad, jag vågade aldrig prata om oss med dig, jag var rädd. Jag visste att den bubblan jag levde i skulle spricka, att jag skulle bli sårad igen, att du skulle välja att gå ytterligare en gång. Dock så fanns en gnutta hopp om att du faktiskt hade insett ditt misstag att gå förra gången och kanske ville du verkligen nu. Du firade trots allt in det nya året tillsammans med mig och mina vänner, du spenderade den mesta av din lediga tid med mig, vi skrattade och hade galet roligt tillsammans, det har vi alltid haft. Eller i alla fall JAG!

Nu sitter jag här hemma i min lägenhet och du befinner dig i Norge, vi har diskuterat det hela via sms, vilket kanske inte är helt rätt, men jag kände att jag var tvungen att veta.
Du vill inte mer, eller? Jag tycker mig ana en osäkerhet som jag inte tidigare märkt hos dig, ungefär som att du vore rädd. Men varför vara rädd för mig? Jag vet att jag är stark och jag vet att många inte klarar av mig eller orkar med mig. Det var just därför jag valde att ta in dig i mitt liv, eller egentligen valde du att sätta ett frö där alldeles själv. Det froet är inte längre något frö, det är ett stort jävla träd. Som en 500 år gammal vacker EK finns du där, på min tomt. En ek som man egentligen inte vill ha hemma hos sig, men som är för vacker och för stor för att bara ta bort. En ek man faktiskt älskar mot sin vilja.

För det gör jag verkligen, jag ÄLSKAR dig, det har jag aldrig sagt. Det har du aldrig hört, men jag hoppas att du har känt det och att du kanske fortfarande känner det. Jag hatar att jag älskar dig. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Nej jag ska inte fjanta runt med någon annans ord, nu är det mina ord som printas ner här på bloggen. I mitt första inlägg dessutom, ett inlägg bara till DIG, hur irroniskt är inte det?
Är jag KÄR i dig? Nej det är jag inte, så pass mycket kan jag tyvärr kontrollera mina känslor, jag blev inte kär i dig den här gången, men FAN jag älskar dig fortfarande. Ont gör det, ledsen är jag, men jag är INTE olycklig.

Du är allt det jag någonsin velat ha och allting jag någonsin kommer vilja ha, men hur ska jag kunna tro på kärleken igen när jag trodde jag hittat den bästa av dom alla?
Du kanske inte är bäst av dom alla? Men vem är det då? Hur kan jag ha så fel?

Jag vet att jag är bra, jag vet att jag är hyfsat mycket som många vill ha, jag vet att det finns dom som tror att dom vill leva ett liv med mig, men det är dessa jag inte vill leva med, det är DU. Jag kan inte göra mer än att tala om det för dig och det har jag gjort, men jag räcker inte till, eller är det du som inte räcker till? Jag ser dina fel och dina brister, men det är även för dessa som jag faktiskt älskar dig.
Du kommer alltid på något sätt att finnas i mitt liv, det är av misstagen och felstegen vi lär oss och det gör jag varje dag. Varje dag blir jag starkare och varje dag finns en chans till nya möjligheter.

Det här var väl ungefär hälften av det jag egentligen vill säga till dig eller det jag försökt förmedla, jag hoppas någonstans att du läser det här, hur det ska gå till det har jag ingen aning om. Men om du gör det så skulle det vara bra om jag fick veta det.

Som sagt ingen människa mer än jag själv kan få mig olycklig!