För dig kan jag göra allt....

Åtminstone spela biljard.

Under de senaste åren har jag lyckats dejta en del och träffa väldigt många stolpskott måste jag säga. Jag vet att man ska vara försiktig, men nu är det ju såhär att det där med stolpskott vet man inte förrän efteråt.
Det jag inte riktigt förstår är varför de flesta av er män tycker att det är enklare att ta med tjejen hem till föräldrarna och den övriga familjen än vad det är att ta med henne till dina vänner. Jag kan helt enkelt inte förstå det.
I mina ögon är det bättre att träffa vännerna först. Dels för att dina bättre vänner känner dig och skulle säga till om han verkar dum i huvudet. Eller jag hoppas att mina bättre vänner skulle göra det. Får han sedan en okej-stämpel i rumpan av dom kan jag gladeligen ta hem honom till mamma och min bror. Inga problem!
Det jag vill komma till är att vi tjejer inte alls behöver vara nervösa över att träffa föräldrarna eller släkten, det är den personen han kallar "BRORSAN", alltså hans närmsta vän vi ska vara livrädda för att träffa.
Just nu dejtar jag någon som ni säker har förstått, för två dagar sedan träffades vi. När jag sitter på tunnelbanan och är på väg dit kläcker han ur sig att jag ska träffa hans vänner (BRORSAN) och vi ska spela BILJARD! Jaha det var ju bara 10 år sen sist, men visst. Nervös som ett jäkla as travade jag dit och till min lycka upptäcker jag att Brorsan är onykter. Tack och lov. Allt gick jättebra och jag tror att jag har fått den där stämpeln alla vill ha som säger OKEJ, så länge han inte är väldigt väldigt duktig på ironi på fyllan. Det tror jag dock inte, för han talade till och med om för mig hur söt och bra jag verkade. Skönt skönt!

Dessutom sög jag på biljard, det är svårt vill jag lova. Jag måste öva, någon som är villig att öva med mig?

Jämställdhet!

Jag märker att det fortfarandre pratas om jämställdhet mellan kvinnor och män i förhållande. Men vad händer om man skiter i jämställdheten och tänker i tid i stället?

Förstår ni hur mycket tid ni lägger ner på att tjafsa om vem som ska göra vad och vem som faktiskt gör vad i hemmet och förhållandet? Förstår ni hur mycket det tär på er?
Jag har aldrig levt i ett förhållande där man gör exakt lika mycket, jag har levt i förhållanden där jag gör nästan allt och visst tröttnade jag på det också. Men kan det inte ha att göra med att jag hade mer tid?
Ni gnäller över att er man ska laga mat, hjälpa till att städa, försörja er, tvätta, diska, osv osv. Har du lagat mat så ska han prompt diska och har han dessutom inte dammsugit denna vecka så ska han hinna med det också.
Varför inte göra så att den som har mest tid gör det som behöver göras? Och behöver det diskas och dammsugas efter maten så gör en sak var. För hur det än är så klagar ni även på att ni har för lite kvalitetstid för varandra.
Nej jag är trött på gnäll och tjat i förhållande, den som kommer hem först kan väl laga maten så att den är klar när den andra kommer hem. Sen delar man lika och gör vad som behöver göras just idag för att sedan avsluta tillsammans i soffan eller sängen eller vart som hellst och faktiskt gör något tillsammans. Det är kärlek! Jag skulle ALDRIG orka med en tjurig karl som gnäller över att jag inte gör någonting och jag skulle aldrig vilja bli den där gnälliga kärringen heller.

Såååå.,....

En gris!

En tanke och en känsla kan vara så otroligt fel, jag tänkte en tanke och hade en känsla för dig som jag nu fått äta upp.
Du gör mig glad, du får mig att skratta, du får mig att må bra helt enkelt. Du är precis allt jag inte ville ha, du vill leva ett liv jag absolut inte vill leva, du är helt enkelt så otroligt fel för mig, men samtidigt så otroligt rätt.
Just nu vänder jag ut och in på mig själv, jag försöker intala mig att det inte är dig jag vill ha, jag försöker skjuta bort tanken på att du faktiskt blir snyggare och snyggare för varje dag som går trots att du egentligen inte har ett utseende som tilltalar mig. Jag försöker hitta fel, men det går katastrofalt dåligt, jag hittar bara flera rätt. Jag känner inte efter vad jag egentligen känner i rädsla att faktiskt falla för just dig, men för varje gång vi ses och för varje gång vi pratar så planterar du in frö efter frö i mitt hjärta och sinne helt omedvetet eller kanske medvetet?
Du får mig att le varje dag, du får mitt hjärta att slå dubbla slag, du får min mage att pirra, du får mig att må bra, du gör verkligen allting rätt som jag tidigare hade tyckt varit fel.

Ska jag fortsätta blunda för det jag känner? Eller ska jag helt enkelt släppa in dig i mitt liv och riskera att bli bränd igen?

För hur det än kommer gå så är du i alla fall min lilla GRIS!

Mina krämpor är rädda för doktorn!

Jo så här är det, under ca: 2 års tid har jag periodvis oftast vintertid haft väldigt ont i mina fingrar, nu för några veckor sedan började även tårna att värka. Jag har under dessa år valt att se mellan fingrarna (haha) med just detta. Det är inget fel på mig, det kommer gå över och ja ni vet. Jada Jada!
Nu står jag nästan inte ut längre, jag har svårt att sköta mig jobb, jag har svårt att göra vardagliga saker som att knäppa knappar, knyta skor, dra upp dragkedjor osv osv.
Så nu äntligen tog jag tag i saken och gick till läkaren, jag har en sjukt bra läkare som verkligen förstod mig och tog mig på allvar, och han kommer inte ge sig förrän vi vet vad som är fel. Det hela börjar med provtagning, röntgen och går sen vidare till en rehab-klinik för att få de sista bitarna på plats.
Nu vet ni det!

Jag mår inte alls dåligt över det här, jag tycker mest att det är skönt att jag nu tar mitt förnuft till fånga och faktiskt gör något åt MITT problem, jag som alltid annars engagerar mig i andras problem och ska vara någon form av stöd och klagomur. Jag älskar att vara just stöd och klagomur ingenting ont om det. Men från och med nu så kanske jag behöver just det stödet och någon klagomur här och där. Jag kommer hålla mig positiv, kanske är det här svaret på frågorna jag haft under en mycket lång tid, kanske kan jag nu få den hjälpen jag behöver för att klara va vardagen. Vet ni var jag tycker är bäst? Med den diagnosen jag nu tror att jag kommer få så får man subventionerad massage. Hur bra är inte det? Ja jag klagar inte iaf. NICE =)

Sov gott!

Smärta

Den vägrar släppa taget, jag känner den varje minut, jag hatar att den finns där och jag är orolig över att det inte försvinner. Jag vill inte känna så här, jag vill inte få det kastat i ansiktet på mig, jag är bara tjugofyra år.
Om det är som jag tror så är jag reumatiker, jag är livrädd för provsvar och då har jag inte ens varit hos läkaren än.
I morgon ska jag ringa, nu har jag så ont att jag inte orkar längre, min händer har tappat styrka, mina tår gör ont. Smärtan är outhärdelig efter att det har varit kallt och det går heller inte över. Jag orkar helt enkelt inte mer.
Så nu gör jag något åt det och egentligen ska jag väl inte klaga, jag bor i Sverige och jag kan få all hjälp som finns att få, jag har så mycket rättigheter till hjälp så det ska inte bli några problem. Det som känns tungt är att jag inte vet hur länge till jag klarar av mitt arbete om inte smärtan försvinner, men det återstår att se.

Så nu har ni fått ett negativt inlägg och jag lovar att det inte kommer ske särskilt mycket framöver!

Sju dvärgar i en och samma!

Jag har kommit på att det finns lite av alla i mig, förutom att jag faktiskt enligt många är mer eller mindre dvärg.

Toker: Ja tokig kan jag väl ändå säga att jag är allt som oftast, jag gör sällan saker som jag borde eller måste utan svävar lite utanför ramarna.

Kloker: Det finns de personer som kallar mig för klok, det finns nog ett helt gäng som påstår det precis motsatta. Jag själv tycker att jag är rätt klok ibland, iaf när det gäller att råda någon annan, vad det gäller mig själv så är jag rätt värdelös på att leva som jag lär.

Glader: Det finns nog ingen som känner mig nu för tiden som kan säga att jag är butter direkt, jag är allt som oftast väldigt glad och positiv.

Butter: Ja visst kan man vara det ibland, men som tur är väldigt sällan.

Prosit: Jajamen, varje vår skulle jag kunna leva under namnet prosit. POLLENALLERGI!

Trötter: Ja tyvärr kan jag ta på mig det här namnet också, hur mycket eller hur lite eller hur lagom jag än sover så blir jag väldigt sällan pigg, jag går ofta runt och gäspar. Det är en dålig vana, och jag skäms över den.

Blyger: Ja nu kommer vi till den biten jag tycker är mest intressant och den delen som jag vill fokusera på i det här inlägget. Hur självsäker jag än må känna mig och hur självsäker ni än tror att jag är så är jag otroligt blyg. Jag är blyg när jag tycker att du är fin och jag inte känner dig.
Helst av allt vill jag bara gå fram och prata, jag laddar hur länge som helst och tänker ut vad jag ska säga, jag gör mig beredd och precis när jag tänker gå fram så är du borta. Detta händer alltid, jag är så otroligt feg, så fruktansvärt rädd att få ett NEJ! Hur gör man för att komma över det här? HILFE! HJÄLP! HELP!
Åhh egentligen så vill jag bara göra precis så som min magkänsla säger, men hjärnan säger en helt annan sak. Jag blir så fruktansvärt less på mig själv och jag har missat så många chanser (eller det vet jag ju inte om jag har) eftersom jag aldrig tagit chansen.
Här har jag en av mina stora brister, och den sätter käppar i hjulet för mig, ATTANS också...

Män?

Hur fungerar ni egentligen, de flesta verkar säga att de vill en sak och sen göra det helt motsatta. Jag förstår inte och kommer aldrig att förstå.

Ni säger att ni vill ha en tjej som är självständig så långt ifrån blond och blåögd ni bara kan komma, en tjej som tar vara på sig själv och tar hand om sin kropp, en tjej som kan laga mat och vara social, en tjej som ni kan skratta tillsammans med och som vet vad hon vill och som har skinn på näsan. En tjej som inte alltid är beroende av dig osv osv, jag kan hålla på i evigheter.
Men ni lever ju inte som ni lär. Mig är ni livrädda för och jag är det där som ni säger att ni letar efter, iaf vad det gäller det mesta. Sen när det väl kommer till kritan så verkar det som att ni vill ha tjejer som absolut inte klarar sig själva, tjejer som inte förstår när ni för fel och ifrågasätter er.
Nej jag förstår helt enkelt inte och jag kommer aldrig förstå heller. Det är väl bättre att ni är ärliga och säger som det är i stället så jag slipper gå där och hoppas.
Tills jag hittar Mr Right så är ni alla idioter...